beatrice

Pass idag klockan 1630, streetdance. Det passet som jag brukar sukta efter allra mest, det som jag brukar älska, det passet som gör att jag kommer helt i mitt rätta element, hela kroppen spritter av energi och mina ådror fylls av pumpande adrenalin och allt bara sprudlar ur mig och jag ger all min positiva glöd och energi till mina deltagare. Det passet som är min lilla guldklimp i veckan. Nu, skulle jag ge det mesta för att slippa det. Jag har ingen ork i kroppen eller sinnet. Det mesta känns bara tomt men ändå som en förvirrad sparv som håller rak kurs mot en fönsterruta, redo att krascha in med näbben först för att sedan bryta vartende litet sparvben o dess späda muskulösa kropp. Väldigt förvirrande. Jag känner mig som en guldfisk i sand. Minnet tryter och syret likaså. Ge mig vatten! Jag känner ett oerhört sug efter alkohol, bli full och mindre smart, känna att allt blir lite lättare för några timmar, inte dricka för mycket utan sådär lagom så att jag blir go och glad. Sådan fylla där man börjar planera att man ska göra det och det och när vi ändå gör så så kan vi ju ta och dra upp till norrland för en glass. För att sedan somna runt tretiden på natten, vakna upp runt tio, känna sig lite småseg men inte farligt bakis. Sätta mig på tåget mot Borås och Hökerum och gosan.
Det är inte de att jag känner mig negativ, det gör jag verkligen inte. Men min lilla kropp, som fått utstå tillräckligt, känner sig helt förvirrad, för att inte tala om min supersmarta hjärna. Hjärtat likaså, vet inte vart det ska ta vägen, ska det slå åt höger vänster eller bara stanna kvar i sin bana och stå ut. Jag undrar bara varför allt händer. En knepig sak är att saker alltid sker när jag har som mest, fullt upp, som nu, jobb till flera 1000 och pass som ska göras klara och övas in. Just nu är jag nästan lika obalans som jag var under helvetestiden, bara att jag inte hanterar det på samma sätt. Oroa dig inte mami.
Ingeting går vägen. Men det känns inte hopplöst ändå. Eller? Jo. Nej. Beslutsångesten sätter in. Jag skjuter bort allt som handlar om att ta ställning till något. Varför röker du? För att jag är stressad din jävla hora. Låt mig vara. Det bästa som finns är när man kan skylla ifrån sig, med gott samvete. Min stress kommer inte ge mig banner för att jag röker, för det är ingen levande varelse, jag kan inte skada stressens känslor. Den enda jag skadar är mig själv och det är ju mitt ansvar, men jag gör ju faktiskt si och så på grund av stressen och för att det är på detta viset hemma för att de och de har hänt så det är faktiskt inte mitt fel och förresten så förtjänar jag faktiskt att röka nu. Gott samvete?

Äter naturgodis nu, mix snax - ät gott, må gott. Hell jä, ljug inte för mig! Må gott av att få obefogad ångest? Konstig inställning.
Nu är det faktiskt kris, jag vill ha en lägenhet för jag står faktikst inte ut med att ha det så här. Det är en väldigt konstigt laddad energi i miljön som jag vistas i just nu. Även om jag är själv så finns allting ändå här uppe och maler. Jag har försökt att åka ner elva våningar men det funkar inte det heller. Energierna har mig i ett strypkoppel som är, just för stunden, omöjligt att komma ur. Ett sådant koppel som jag lyckats ta mig ur en gång. Så jag kommer ju att klara det denna gången med, jag kan dom rätta knixarna för att kedjan ska ge vika och smälla av med ett pang av lättnad. Tillfredställelse. Men vägen dit tar sin tid, för molnbarnen vaktar mig hela tiden så att jag inte ska smita ur eller få till dom där chanserna att ta mig ut detta.
Ge mig en lägenhet så kommer saker att börja lätta, det är den första knixen jag måste göra för att kopplet nästan ska gå av. Sedan är det bara till att börja bearbeta allting och hitta mig själv. HITTA MIG SJÄLV - det är vad som krävs för att energierna ska släppa taget om mig och vandra vidare till sitt nästa offer. Jag menar nu inte att jag känner mig som ett offer, absolut inte. För att vara ett offer krävs en annan grund.
Jag är en sparv, jag är en guldfisk och jag är en katt som ska äta upp sparven och guldfisken för att mätta sitt sinne och finna lugn och ro i magen.
Det är ungefär så allting ligger till. Man kan undra vad jag har för problem men det vet säkert ni som är engagerade i mig. Ni som står mig nära. Men som känns som en evighet ifrån mig. För jag ville åka hem idag, ta en paus, få lite vatten att andas i, men jag kunde inte för det fanns inga sista minuten biljetter kvar och andra klass kostade 995 kronor enkel väg. Varken jag eller min familj har dom pengarna att lägga ut på en resa. Inte ännu iaf. Men det är också ett sådant koppel som vi (ni?) har, men som kommer att lösa upp sig när vi dragit och stretat emot tillräckligt hårt. Vi måste bara vänta. I sinom tid. . .
Det löser sig alltid, ens positiva känslor är huvudingrediensen. Så vad du än gör, vad som än händer - tappa ALDRIG bort dom.